systerystersdagbok

Jag är ju med i Bongoklubben.
En klubb, där man får i uppdrag att berätta en historia som man själv har varit
med om.
Härliga minnen eller dråpliga minnen.
Nu har stafettpinnen kommit till mig via Annelie Esseús.

Den här gången ska vi berätta om någon gång då vi inte trodde våra ögon eller öron.
Krönikören är vår ordförande, och det är hon som bestämmer temat.

Jag har gått igenom minnesbanken,och hittat ett flertal tillfällen.
MEN den här historien är det enda jag har tänkt på på sista tiden, pga. anledning, så det
får bli den.

Bilsemester i Europa

Vi var endast 20 år gamla.
Hade precis fått fast jobb och hade skaffat oss en lägenhet!

Det var sommar, och sol och vi skulle äntligen få tre veckors semester tillsammans.
Inga pengar hade vi, men så kom "J" på den briljanta ideén , att vi kunde ju bila genom
Europa, sova i bilen, tälta eller ta in på något billigt motell.
Leva billigt, men kunna uppleva mycket!

-Ja vilken bra ide´tyckte jag, och glömde genast bort att jag kunde bli extremt åksjuk,
dessutom så hade och har bilar en sövande effekt på mig, jag somnar så snabbt vi sätter oss i en bil.

Sagt och gjort.
Vi packade in våra saker i bilen, och åkte iväg.
Vårt mål var förstås att komma till solen, men även att på hemvägen, ta färjan från Frankrike
till England.

Vi hann att komma till Södertälje.
Då somnade jag..
Och vaknade upp i Danmark, någonstans.
Tvingade "J" att stanna bilen.
*Illamående*
Jag kravlade mig ut och kräktes i diket.

Vi åkte vidare.
Stannade på olika p-platser och sov i bilen.
Tog in på olika campingplatser och sov i tält.

Så snabbt vi satte oss i bilen och hade kört ett par kilometrar så fick "J" stanna , och jag
hoppade ut och kräktes och därefter somnade jag.

Så där fortsatte det hela vägen ner till Nice.

Jag kunde inte förstå hur jag kunde vara så bilsjuk.
Jag var väl inget trevligt resesällskap, antar jag, och inte så fräsch heller.
Sömnig som få ,med kräk i mungipan.

I Nice stannade vi endast ett par dagar, för att därefter åka vidare uppåt i landet.
Jag ville se lavendelodlingarna, som man hade hört talas om.
Vi åkte igenom odlingarna, medan jag sov.
När vi stannade så kräktes jag av doften och av de slingriga vägarna.

Vi stannade på ett motell, i en jättemysig by, kommer jag ihåg.
Men då var jag så svag av allt kräkande så "J" fick packa ner mig under täcket,
och gå ut och titta på byn, helt själv..

Sen skulle vi ta färjan över till England.
Då fick "J" hämta spypåsen till mig,
Och så satt jag med påsen redo hela resan.

Äntligen kom vi till England.
Vänstertrafik.
Jag fortsatte lägga mitt dna över Europa, däremellan sov jag som
en stock.
Men jag har hört berättas för mig att det var väldigt fint i England.
Nu hade jag även börjat kräkas hejdlöst överallt,även om jag inte satt i bilen.
Kaskadspydde inne på en restaurang och inne i en affär.
Det fanns inga hämningar.
Kräklan var bara mitt förnamn.
"J" började att tycka att det var "lite" jobbigt allting.

SÅ kom vi slutligen fram till Leeds.(fråga mig inte varför vi hamnade i Leeds, för det vet vi inte själva.
det finns nämligen ingenting alls att se där)
Fattigt, grått och eländet (var det då)
Vi tog in på ett billigt hotell på en bakgata.
Ruffigt och eländigt, med en neonskylt utanför fönstret som sken in över
hela sängen när vi skulle sova.

Jag brydde mig inte.
Jag ville bara ha en säng att sova i.

När jag gick och la mig för att vila så stack "J" iväg till ett apotek.
Något måste ju göras mot min åksjuka.
Så här kunde vi ju inte ha det.

När han kom hem till hotellet, så tog jag påsen och gick in på toaletten.
Tog ur stickan som låg i påsen.
Kissade, och går ut till "J"

Vi satte oss på sängen .
Jag lade stickan som jag kissat på,mellan oss, och vi satt och stirrade på den.
Efter bara en liten stund så såg vi... plustecknet.

Jag och "J" stirrade på varandra, och sen ner på stickan.
VI TRODDE INTE VÅRA ÖGON!!

Vi skulle få barn!
Vi skulle bli föräldrar till vårt första barn.

Vi började skratta hysteriskt, det var SÅ STORT!

Nu visste jag vad illamåendet berodde på, så resten av resan gick lättare.
Men när jag kom hem, så hade jag gått ner 5 kilo, så ni kan ju tänka er
vilken resa det var.

Jag har inte så mycket minnen av denna resa, ändå så är det den resan
jag kommer ihåg bäst!

Och det som gör att jag gått och tänkt på den här historien är just för att plustecknet, min
äldsta son, min förstfödda, nu flyttar hemifrån till helgen.....

Nu går stafett pinnen vidare till: AMA DE CASA